Emma4H

Jag har aldrig riktigt prata ut med nån om det som hände. En del har försökt "vill du prata om det?" - Nej.
Det finns där inne i skallen nånstans, varför kan det inte bara försvinna? Låt mig vara!
Men det går ju inte. Hur mycket jag än vill glömma så går det inte.

Jag tänker: Typiskt.. Varför just jag? Vad har jag gjort för fel som gör att jag förtjänar det här?
Det är inte mitt fel. Det är inte jag som gjort fel, jag förtjänar det inte.
I början fattade jag inte riktigt att det var fel, många gör väl så? Men minnet började komma tillbaka, pusselbit efter pusselbit.
Jag hade verkligen sett fram emot den dagen. "Fan vad kul det kommer bli." Så tänkte vi alla. Speciellt jag och Emilia. Det var skitkul när vi väl kom dit, spriten flödade, vi skrattade och sjöng. Men det var ju tydligen för bra för att vara sant, så kul fick ju inte jag ha.
Från början till slut så försökte *. Hela tiden och överallt. Det förvånar mig att ingen reagerade riktigt?
Jag insåg väl inte just då vad som höll på att hända. "Vill du ha nåt?", frågade * hela tiden. Jag svarade ja varenda gång.
Men inte visste jag att just det DÄR skulle hända? Tänker man så, så känns det som att det är mitt fel.
"Du får skylla dig själv." Ska jag verkligen göra det? Det var ju inte jag, det var * som gjorde fel. Och det vet jag nu.
Det är hemskt att det finns såna människor därute. Samla hela högen, varenda jävel. Samla alla som blivit utsatta, och låt de utsatta tortera de jävlarna.

Jag blir så arg när jag tänker på det. Varför gör man så?!
Det är bara en väldigt sjuk människa som kan göra något sådant, en psykiskt sjuk människa. Om man ens kan kalla de människor?

Jag råder alla till att hålla ögonen öppna, och hoppas att de inte blir utsatta som jag blev.
Om det skulle hända dig, det var inte ditt fel.